Tänk om jag skulle....?

Ja, tänk om jag skulle? Berätta om hur det kändes att bli invandrarkvinna? 2014 skrev jag om hur jag skulle bli en lyxhustru. Så nu skulle det passa bra att skriva om hur invandrarkvinnor blir behandlade, också här i Schweiz. Speciellt när kvinnorna inte har en schweizisk make som kan beskydda dem och erbjuda dem obetalt jobb i familjeföretaget eller något annat genom en bekant. Jag tror nästan jag ska göra det. Faktiskt. 

Min bakgrund, ja den har jag redan skrivit om i min föregående post. Jag borde kanske tillägga att jag redan mycket tidigt var nyfiken på världen därutanför, och det enda jag tänkte på var att flytta bort från min hemstad. Det kändes för litet. Det fanns ingen plats för mig där, tyckte jag. Och jag tror nästan jag hade rätt. Hur det än må vara med det så for jag iväg. Först till Helsingfors för att studera. Sedan vidare till Schweiz, i ett första skede för studier. Där träffade jag mannen som idag är min make. Med honom blev det senare flytt till Finland, där vi båda kände oss främmande. Vår kommunikation gick genom franskan, och varje gång vi var ute bland folk blev vi nerstirrade. Va, här kommer några jävla utlänningar! När vi kom ut från bio på kvällen vågade vi inte tala franska med varandra för vi var rädda att få på käften. Så vi satt på metron ända till Kallio, hand i hand, och teg. 

Det var då jag började inse vad det betyder att vara invandrare. Jag såg min make, hur han förvandlades till en siffra hos Utlänningsverket, hur de där kunde slarva bort alla hans papper och sedan komma med hot om utvisning. Det gick så långt att jag slutligen gick till Utlänningsverket en fredag eftermiddag, krävde att få träffa en inspektör och hotade med att både bli kvar hela helgen och ringa upp Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet och berätta om hur Finland behandlar ärliga och hederliga medborgare gifta med en utlänning. Då blev det fart på tanterna på kontoret! Jag fick träffa en trevlig dam som hade bestämmanderätt över utlänningars arbets-och uppehållstillstånd. Jag underströk att Utlänningsverket hade tappat bort min mans dossier med alla viktiga dokument och jag krävde att han genast skulle få alla de tillstånd som han behövde för att få stanna i Helsingfors med mig. Och jag hotade med pressen. Tänk om det funnits Facebook och Twitter på den tiden! Men det fanns det inte. Jag hotade, och det fungerade. En vecka senare fick Jose sitt arbets- och uppehållstillstånd. Hans jobb på språkskolan väntade på honom sedan några månader tillbaka, och han fick bli en del av det vackra finländska samhället.

Efter två år i Helsingfors flyttade vi till Spanien, till Valencia, där Jose hade varken släkt, vänner eller bekanta. Där var det 25% arbetslöshet, och vi var båda lyckliga över att få jobb som lärare i språk på två privata språkskolor. Där började vi inse vad det betydde att vara invandrare. Båda två. Vi blev utnyttjade yrkesmässigt sett. Vi var tvungna att stå helt till förfogande från klockan 8 på morgonen till 22 på kvällen. Däremot fick vi betalt enbart för de undervisningstimmar vi helt praktiskt utförde. Vår 'läsordning' som ändrades varje vecka kunde se ut så här: 8.00-9.45 på firma X, 12.30-14.00 på firma Y, 16.00-17.30 på skolan, 19.00-21.30 på skolan. Disponibel 14 timmar per dag men med betalt för 7 timmar och 15 minuter. Jose hade dessutom ett deltidskontrakt som garanterade honom enbart 20 timmar per vecka, trots att han för det mesta jobbade heltid. Det som han förtjänade utöver de 20 timmar som var garanterade betalades på svart. Det blev ganska stora summor på svart, utan några avdrag för pension eller arbetslöshet.

Som lärare var det viktigt att förbereda sina lektioner. Men nej, det fick vi inte heller betalt för eftersom skolorna har sina egna pedagogiska metoder med egna böcker. En lärare behöver inte förbereda sina lektioner med detta material, eftersom undervisningsmetoden kommer automatiskt när läraren blivit van med den. Om jag utarbetade en extra övning för mina elever fick jag inget betalt för det. Tänk så många arbetstimmar som jag och alla de andra samvetsgranna lärarna utförde utan någon som helst ersättning! Det var bara så. 

Om vi klagade fick vi som svar "Det finns andra lärare därute på arbetsmarknaden. Om du inte är nöjd så kan du säga upp dig". Med 25% arbetslöshet tänkte vi oss noga för innan vi sågade av grenen vi satt på. 

Jo, i Spanien började vi förstå vad det betyder att vara invandrare. Invandrare (och det gäller i alla länder) är synonym till låga löner, skitjobb, dåliga arbetsförhållanden, usla arbetstider, hundra procents utsugning och total avsaknad av respekt. Men mer om det senare. Att vara invandrare är ingen dans på rosor. Det är mycket slit, du får huka hela tiden och vara tacksam över att få lite betalt för det jobb du gör. Men mer om det här senare, också.

Jo, det här ska jag berätta om - att vara invandrare. Eller rättare sagt, att vara invandrarkvinna.

Kom tillbaka och läs mer. Senare!

Min lott: att bli lyxhustru

Jag växte upp i ett borgerligt hem, där varken min mor eller far krävde att jag skulle skaffa mig ett yrke. Min pappa, som egentligen var bonde men som hade studerat vidare till läkare när han var 30, förväntade sig inget speciellt av mig. Han skrattade och sade att jag säkert skulle bli lärarinna i Malax och bo uppe i 'vindskamarn'. Min morfar var lärare och hade sett till att min mamma gifte sig med en karl som kunde försörja henne. Så en läkare var inte fy skam. Enligt vad jag förstod senare av mina samtal med min mamma, det var att hon på alla sätt och vis var inställd på att bli hemmafru, och att få barn var hennes högsta dröm och önskan. Så blev det också. Mina föräldrar fick två små flickor.

Min mamma var hemmafru, hustru till kommunalläkaren, i en liten stad. Hon ansågs vara 'fin' - bjöd min pappas bekanta på kaffe och bulla, var den perfekta värdinnan, tog emot alla med ett leende. Hon var ett sant exempel att följa. Hon var en riktig lyxhustru, när jag tänker efter. Mina klasskamraters mammor jobbade som sömmerskor, köksor eller arbetade på tobaksfabriken. Min mamma var 'bara' hemma. Vilken lyx. Och jag växte upp i ett hem där jag lärde mig att jag skulle bli.... en lyxhustru, jag med.

När jag blev äldre och skulle välja yrke fick jag ingen hjälp. Min mamma sade att jag skulle välja ett yrke som jag tyckte om, vilket det än blev så skulle det vara helt ok för henne. Min pappa sade ingenting, det var inte hans sak eftersom barnens uppfostran var kvinnans ansvar. Under yrkesvägledningen i skolan prickade jag i en lång lista med yrken, och dom flesta kryssen var 'jag vet inte'. Geograf: jag vet inte. Elektriker: jag vet inte. Sjukskötare: nej. Lantmätare: jag vet inte. Merkonom: jag vet inte. Jurist: jag vet inte. Yrkeshandledaren (han hette Mats Nyby...) påpekade detta men gjorde inga försök att förklara för mig vad dessa yrken egentligen innebar. Men min tvekan var helt ok för mina föräldrar, det var egentligen ingen skillnad om jag skaffade mig ett yrke eller inte eftersom jag ändå skulle följa i min mammas fotspår: bli lyxhustru till någon framgångsrik advokat, bankir eller affärsman. Kvinnor uppfostras som sagt till att serva andra, och med mig var det inte annorlunda. Dessutom ska en kvinnas högsta önskan vara att få barn, så det var naturligtvis det jag skulle sträva till. Gifta mig med en framgångsrik finlandssvensk man, vara lyxhustru och föda barn.

Men så gick det inte.

Jag fick aldrig något egentligt yrke utan studerade till filosofie kandidat i filologi. Herregud, vad är det för något, frågar alla när jag säger det här. Filologi betyder historisk lingvistik, varken mer eller mindre. Ja, jag gifte mig med en invandrare. 'Kunde du inte ha tagit en pojke från hemtrakterna'' sa en österbottning till mig när jag berättade att jag skulle gifta mig med en spanjor. Javisst, men det fanns ingen österbottnisk pojke som ville ha mig. Sedan flyttade jag utomlands och blev invandrare själv. Min utbildning var inte giltig där borta och jag förvandlades helt plötsligt till en 30-årig outbildad invandrarkvinna. Jag hankade mig fram på skitjobb när jag inte gick arbetslös, och den respektlöshet och det förakt som var min vardag under 90-talets ekonomiska kris har satt djupa spår i mig.

Men jag blev ingen lyxhustru, och jag fick inga barn. Ingen framgångsrik finlandssvensk äkta man heller, för den delen. Men jag servade min man under många år, tills jag sist och slutligen fick nog och sade stopp. Nu har vi tillsammans äntligen hittat en fin balans mellan oss två. Två individer, två självständiga människor som inte är beroende av varandra. Vi vill vara tillsammans, utvecklas individuellt och gå sida vid sida livet ut, med varann. Vi förväntar oss inget av varandra, bara därför att en är kvinna och den andra man.

Nej, jag blev sannerligen ingen lyxhustru, och det är jag tacksam för. Lotten föll på någon annan.

Kvinnans lott: att serva

Jag pratade häromdagen med en manlig bekant som just tagit skilsmässa. Han berättade lite om vardagen med ett krävande jobb, personliga och praktiska problem och det här med att serva (sörva?) barnen på hemmaplan, vilket verkade vara det verkliga problemet. Ja, sjutton, man måste laga mat, ta hand om alla inköp, om tvätt, disk, skoköp och annat praktiskt som liksom dykt upp från ingenstans, lite som Gubben i lådan. Fast den gubben finns ju faktiskt i lådan, naturligtvis, och alla vet om det.

Javisst, efter skilsmässa måste även mannen serva barnen. Jag blev lätt förvånad över den här bekantas kommentar. En skilsmässa rubbar gamla rutiner och kräver nya, men inte dom som gäller servandet av familjemedlemmar, väl? Och då gick det upp för mig. Jag pratade ju med en man. En man har lärt sig att bli servad, inte att serva själv. Det är faktiskt dom små flickorna som snabbt får lära sig att passa upp först far och bröder, sedan äkta make och barn, senare även gamla föräldrar och svärföräldrar. Jag konstaterar att det här fungerar på samma sätt som för tidigare generationer, trots att samhällsstrukturen har förändrats en hel del på 50 år.

Kvinnans lott är alltså att serva andra. Även idag tänker en kvinna oftast främst på familjemedlemmarna innan hon tänker på sig själv. Vardagssysslorna och servandet styr hennes vardag även idag. Barnen ska servas inför skoldagen med frukost och påklädning, innan hon själv åker på jobb. På lunchrasten klarar hon kanske av några telefonsamtal till lärare, läkare eller svärföräldrar. Sedan ska barnen hämtas från skolan, få mellanmål, tvätten ska in i maskinen, och medan hon hjälper barnen med läxläsningen fixar hon kvällsmåltiden. Maken kommer hem, han hjälper till med att duka, alla sätter sig till bords och sedan blir det dags att köra barnen till diverse hobbyverksamheter. Disk, strykning, dammsugning, oväntade telefonsamtal (en vän är kanske deppig), grannen som kommer på besök, och sedan stressa tillbaka och hämta barnen eller kanske baka en kaka till jippot på stallet. Sedan ska diverse barnfester inplaneras, och föräldramötet på skolan ska prickas in i almanackan. När barnen väl somnat ska kvinnan dessutom vara den erotiska kvinnan och vara pigg på sex. Serva barnen först, serva mannen sen. Men när blir det tid över för att serva sig själv, ta tid för sig själv? Det blir aldrig tid över för kvinnan själv.

Servandet bara fortsätter dag ut och dag in för den som är hemmets projektledare. Oftast är det kvinnan som axlar det ansvaret, eftersom hon redan från liten flicka blivit van med att ta på sig sådant ansvar - att serva andra. Det att hon kanske även har ett tufft chefsjobb, ett jobb med tre skift eller ett jobb med ansvar inverkar inte på servandet: Hon fortsätter trots allt att serva. När skilsmässan är framme blir det ingen större skillnad för henne, däremot nog för den äkta maken, som säkert inte tidigare fungerat som hemmets projektledare och för vilken skillnaden känns avsevärt. Nu gäller det för honom att serva barnen i första hand, och det kan kännas för jävligt. Slut nu med den egna sporten, bastukvällarna med jobbkompisarna, de trevliga lunchrasterna med sekreteraren och övertiden på jobbet för att imponera på chefen.

Kom inte och säg nu att dom finländska männen delar på hemsysslorna med kvinnorna. Visst gör dom kanske det, men för det mesta är sysslorna könsfördelade. Ofta på kvinnans förfrågan ser mannen till att bilen är tankad, tvättad och att vinterdäcken är på plats. Han målar om fönster, byter glödlampor när kvinnan märkt att en gått sönder, han skottar kanske snö och betalar räkningar via internetbanken efter att hon öppnat kuverten och kollat allt. Han kanske handlar med färdig inköpslista, går till Alko, värmer bastun. Men planerar han egentligen något alls för barnen eller följer han bara order 'uppifrån'? Dom familjer jag känner fungerar på ett traditionellt sätt: kvinnan är familjens projektledare medan mannen hjälper till. Han tar inget ansvar för markservicen, utan det gör hon. Barnens uppfostran och hemmet är kvinnans självklara uppgifter, och det är inget att diskutera. Så är det bara.

Tänk så verkligheten kan te sig olika: vid en skilsmässa kan servandet bli rena tortyren och ett verkligt frihetsberövande för mannen, medan det för kvinnan är en självklarhet och dessutom en kontinuitet hela livet igenom. Trots att vi idag så gärna vill tro att kvinnan och mannen är jämställda så hänger detta kvar i dom nya samhällsrollerna: kvinnan servar fortfarande och är för det mesta hemmets projektledare. När det blir skilsmässa fortsätter kvinnan som sagt med denna roll, medan mannen måste lära sig att serva ensam på hemmaplan. Inte speciellt praktiskt!

Jag drömmer om en värld där både mannen och kvinnan är självständiga individer, där det inte finns givna roller eller outsagda förväntningar, där ansvaret är delat och där partnerna kommer överens om uppdelningen av de gemensamma sysslorna och ansvaret. Livet skulle vara så mycket lättare att leva om allt detta kunde diskuteras igenom, och jag tror att många gräl, mycket våld i hemmet och skilsmässor kunde så undvikas. Men då måste vi alla komma bort från de här inlärda rollerna. Kvinnorna måste sluta se sig som offer, dom måste lämna ifrån sig makten på hemmaplan och inte automatiskt ta på sig en roll som livnärande moder. Männen däremot måste lära sig att inte ta servandet för givet, bli självständiga individer i hemmet och ta på sig ansvar som medmänniska och se sin partner som en jämlik människa. En kvinna kan mycket väl sköta om bilen medan mannen planerar in skoköp och barnfester. Det går. Men vi måste alla ifrågasätta våra egna roller och acceptera att inget är givet. 

Alla kvinnor vill inte vara hemmets automatiska projektledare, och alla män vill inte bara vara familjeförsörjare och stå på sidan om familjen som åskådare. Både kvinnor och män skulle må mycket bättre av att leva sida vid sida som tänkande och självständiga individer och dela ansvaret på ett jämlikt sätt. Och det skulle finnas tid över för var och en, och mer kvalitetstid för varandra!

Minister med förakt för kvinnor

En minister borde väl föregå med gott exempel angående jämställdhet mellan könen, eller hur? Fel! I Schweiz går det tyvärr inte till på det sättet. Om och om igen blir kvinnorna som kön bespottade och nedvärderade från alla håll, men speciellt från högern. Många högerpolitiker berättar allsköns snuskiga skämt om kvinnor helt öppet och använder dessutom förnedrande kommentarer i sina politiska kampanjer för att verka kvicka och intelligenta. Och det värsta av allt är att det fungerar.

Låt mig ta Ueli Maurer som ett gott exempel på den machism som råder i Schweiz. Förra året påstod han i direktsändning på TV att armén är till för att skydda dom svaga i samhället, dvs kvinnorna, barnen och de gamla. Då skrev jag och många andra kvinnor och föreningar e-mail till honom och protesterade - kvinnor är inte svaga, det är bara macho-gubbar som tror det. Som svar fick jag ett standardsvar där det sades att minister Maurer inte behärskar franskan så bra och att det var ett missförstånd. I söndags, under sin kampanj för att få folket att rösta för Gripen-köpet, framförde han detta argument (min översättning efter en artikel i tidningen 24heures):

"Hur många redskap som är över 30 år gamla har ni hemma? Hos oss finns det inte många utom naturligtvis kvinnan som sköter om hushållssysslorna."

Med det här skämtet ville han illustrera att de gamla krigsflygplan som Schweiz använder nu är alldeles passé och borde efter 30 års användning bytas ut. Men kan en minister verkligen skämta om och nedvärdera hälften av Schweiz' befolkning på det här sättet? Kvinnan är inget redskap som gubbarna bara kan byta ut när de blir för gamla. Jag är av den åsikten att ingen man överhuvudtaget borde få uttala sig öppet på ett så förnedrande sätt angående kvinnorna, som är en av de viktiga pelarna i vårt samhälle. Ta bort kvinnornas insats i vårt samhälle så får ni se vad som händer. Även här i Schweiz.

Men ni förstår, det är faktiskt såhär det går till i Schweiz. Kvinnor förnedras ideligen av gamla konservativa gubbar som inte har förstått att världen därute faktiskt går framåt i jämställdhetsfrågor och att det är dags att hänga med i svängarna. Politiker, affärsmän och även ministrar gräver ner sig i nedslitna stereotyper, och alla andra gamla gubbar applåderar och gapskrattar. Är det så här vi vill ha det? Nej, absolut inte. Inte jag ialla fall. Men dom flesta schweizare lever till den grad i bekvämlighet att ingen ids reagera. Det var ju faktiskt bara ett skämt. Och när jag nu protesterar kommer jag att bli anklagad för att inte ha någon humor.

Jag måste erkänna - jag har ingen humor när det gäller diskriminering av varken kvinnor, färgade, judar eller homosexuella (och en hel rad till som jag inte nämner här). Jag anser att minister Ueli Maurer borde be om ursäkt och avgå genast. Han är verkligen inget gott exempel för dagens unga generation i Schweiz.

Men nu ska jag dra mitt strå till stacken för jämställdhet : jag ska återigen skriva e-post till herr Maurer för att protestera. Svaret blir väl detsamma som tidigare: minister Maurer skämtade och behärskar inte franskan så bra. 

Jamen vaddå, hans tal i söndags gick ju på schweizertyska, hans eget modersmål!?! Det borde han väl ialla fall bemästra, om inget annat?

En dag för jämställda kvinnor?

Igår släpade min man mig ut på länk. Solen sken, snödropparna och krokusarna blommar för fullt, magnoliaknopparna är stinna - våren är här. Och jag är orkeslös, trots att solen borde göra mig pigg och glad. Men jag sprang ialla fall.Och tittut - vad såg jag?

Tro det eller inte: en massa pappor var ute med både barnvagnar och barn, från små sprattlande knyten till hurtigt springande tio-åringar. Herrejestas, så många pappor ute med sina barn, tänkte jag och blev lite bättre till mods. Jag sade till min man:

'- Har du sett så många pappor som är ute med barnen?'

Han nickade. Efter en stunds springande såg jag två pappor till, promenerande lugnt sida vid sina med var sin barnvagn.

'-Titta där, två till,' sa jag. 'Fantastiskt, äntligen bryr sig papporna om sina barn och tar initiativ till att gå ut ensamma med barnen. Alldeles ensamma med hela ansvaret för ungarna, utan mammorna. Fantastiskt. Har dom schweiziska karlarna äntligen förstått att de måste dela ansvaret för barnen med kvinnorna?'

Jag tittade på klockan. Just före tolv.

'-Aha,' sa jag flåsande till min man (ja, jag sprang ju). 'Tanterna är hemma och lagar mat medan gossarna är ute med småttingarna.' Nåja, bättre än ingenting. Och det fanns faktiskt väldigt många karlar ute med barnen. Alldeles fruktansvärt många, måste jag erkänna, jag blev alldeles förundrad.

När vi väl kommit hem, duschat, ätit och diskat, sa min man:

'-Det är den internationella kvinnodagen idag.'

Jag tittade oförstående på honom. Så vaddå?

'-Ja, det är säkert en gest från pappornas sida, att mammorna får en ledig dag på den internationella kvinnodagen. Lite som morsdag. Du vet. Man måste skämma bort kvinnorna lite så de ska orka kämpa vidare med jobb, lägre löner, sämre karriärmöjligheter, hushållssysslor, tvätt, matlagning, barn, sjuka barn, misshandel, sjuka föräldrar, sjuka svärföräldrar, och annat. Så då passar den internationella kvinnodagen ypperligt. En dag ledigt då papporna tar över så de kan sedan stolt skryta med att de klarat av en hel dag med samma sysslor som makan, att de plötsligt blivit måna om jämställdhet.'

Jag bara gapade. Min man hade ju rätt. Kvinnodagen. What else?

Våldtagen och skyldig

'De flesta våldtäkterna utförs inom hemmets väggar av en gärningsman som känner sitt offer' kunde jag läsa i gårdagens ÖT. Den typiska våldtäkten görs i hemmet, säger artikeln. Mikael Appel, kommunikationschef på Österbottens polisinrättning fortsätter så här:

-'I de fallen vet vi alltid vem den misstänkte är. Våldtäkter på allmänna platser är svårare att utreda.'

Hm. Våldtäkter i hemmet utförda av en gärningsman som offret känner. Han våldtar. Och han är bara misstänkt. Vad fan? Det är nog så att han är oskyldig tills rättegången är över och han har blivit dömd. Om sådär två år. Men under den tiden, vad gör han? Och vad gör HON?

Jag läser vidare. Allt dethär vet jag ju redan, men att se det skriver gång efter gång får mig att reagera. I hela mitt vuxna liv (alltså mer än 30 år) har jag läst tidningsnotiser om kvinnor som blir våldtagna. Men ingenting händer. Ingenting sker. Det bara fortsätter. Nya våldtäktsoffer hela tiden. Även i Finland.

Jag mår illa av att läsa det här. Jag har lust att spy. 19 våldtäktsbrott i Vasa i fjol. 19 för många. 

-'Skammen och rädslan gör säkert att många våldtäkter aldrig anmäls. Det ska mycket till innan en kvinna anmäler sin man eller sambo' fortsätter Appel. 'Offren vågar inte lämna ut sig. De vågar inte berätta.'

En kvinna, vars fysiska och sexuella integritet har kränkts, vågar inte lämna ut sig. En kvinna skäms för en handling hon inte är ansvarig för. Dessutom är hon rädd, rädd för vad andra ska tänka om henne, och rädd för sin man/sambo om hon anmäler honom. Han blir kanske våldsam igen. Slår igen. Våldtar igen. Utövar psykisk utpressning på henne igen. Om du inte är snäll och särar på benen nu tar jag barnen ifrån dig. Säger att du misshandlar dom.

Och vad ska folk tänka? Vi vet ju alla hur det går till när vi får nys om våldtäkter. Alla säger vi 'fy, en våldtäkt, så pinsamt, det är inte rätt', eller hur? Vi tycker synd om våldtäktsoffret, eller hur? Men när det kommer till kritan pratar vi skit bakom ryggen på henne, eller hur? Vi dömer henne för att hon blev våldtagen. Det är något fel på henne, eller hur? Annars skulle hon inte ha blivit våldtagen. Det var säkert hennes fel, eller hur? Ja, hur betedde hon sig egentligen? Hur var hon klädd?

Hon hade för kort kjol. Hon gick ut mitt i natten. Hon gick hem ensam. Hon hade uppfört sig utmanande. Hon hade gått på pub. Hon var full. Hon hade uppmuntrat honom. Hennes urringning var för djup. Hon var sminkad som en hora. Hon ligger med vemsomhelst. Hon är ingen bra flicka. Hon flirtade med en annan man. Hon låg med en annan man. Hon hade ett förhållande med makens/sambons bästa kompis. Hon skötte inte hushållet ordentligt. Därför blev hon våldtagen. Därför blev hon kränkt, eftersom hon förtjänade det. Är det inte så vi tänker? Du tänker?

När vi väl kastat skammen på henne kan vi börja med att ursäkta honom.

Hon bestämde allt, han hade inget att säga till om. Hon retade upp honom. Hon var inte tillmötesgående. Hon skrek. Hon motsade sin make/sambo hela tiden. Hon ville alltid ha rätt. Han var vilsen och hon gjorde inget, hjälpte inte. Han var full och slog lite grann, men det är bara normalt för en man. Hon var trött jämt och hade ingen sexlust. Hon tjatade jämt om hushållssysslorna. Ja, stackars han. Inte konstigt att han blev arg och våldtog. Är det inte så vi tänker? Du tänker?

Minikjol är ingen anledning till våldtäkt, lika lite som djup urringning eller pub-besök är. Anledningen till våldtäkt är våldtäktsmän. Mäns makt över kvinnor. Mäns vilja att få behålla den makten över kvinnan, därför att män i största allmänhet anser sig stå över kvinnor. Vara bättre värda. Det ser vi i hela samhället, även i det finländska. Män har ca. 20% högre lön än kvinnor trots att dom utför precis samma jobb som kvinnorna. Män tar i allmänhet inte ut föräldraledighet för det skadar karriären. Barnen kommer i andra hand. Låt kvinnorna ta hand om dom. Män är för det mesta inte aktiva inom föreningar som kämpar för lika rätt mellan män och kvinnor, nej, det sköter kvinnorna om. Män anställer män därför att kvinnor tar moderskapsledighet och är besvärliga arbetstagare eftersom dom har huvudansvaret för ett sjukt barn och måste stanna hemma.

Anledningen till våldtäkt är alltså inte klädseln, anledningen är gärningsmännen. Nu kanske du säger att kvinnor också våldtar. Kanske det. Men i artikeln som jag läste står det faktiskt att offren 'nästan uteslutande är kvinnor'. Och om du vill kan jag säkert luska fram statistiska fakta för att bevisa att majoriteten av våldtäktsoffren faktiskt är kvinnor, Överallt i världen. Det är väl inget nytt, så varför ska det nekas? Varför ska mannens ansvar nekas?

För att få slut på våldtäkterna är det mannens attityd till kvinnan som borde förändras. Vi är alla människor, och vår mänsklighet gör att vi alla ska respekteras på samma sätt, oberoende kön. Män måste lära sig att kvinnorna inte är deras egendom, att kvinnor också har rätt till fysisk och sexuell integritet och att maktutövning genom våldtäkt inte leder till en bättre situation för dom själva. Männen måste sluta tro att dom bara kan ta för sig, och att en kvinna bara går omkring och drömmer om att bli våldtagen.

Men det som är viktigast, det är att vi andra som står utanför slutar att hitta på ursäkter för gärningsmännen. Låt dom axla skammen, inte kvinnorna. Ge våldtäktsmannen ansvaret för sin handling, utan att sätta skulden på kvinnan. Mannen är inget djur som enbart lyder under sin instinkt och som inte kan hantera sina känslor eller handlingar utan rusar blint fram, ledd av sin kuk. Nej, mannen är en människa som kan behärska sig och som kan tänka rationellt, det har vi många prov på i samhället. Om män har kunnat skapa ett välorganiserat samhälle med lagar och förordningar, varför skulle män inte klara av att behärska sina sexuella lustar? Men det handlar dessvärre inte om lust, det handlar om mäns makt över omgivningen. Mäns makt över kvinnorna. Och när männen märker att den makt de har krymper svarar dom med våld, eftersom det är det enklaste sättet att tysta kvinnor.

Så sätt igång, män, skapa er en ny identitet, precis som kvinnorna har gjort genom kampen för jämställdhet. En identitet där alla människor är lika mycket värda, där ni inte står över någon utan går sida vid sida med dom andra, även med kvinnorna. Ta ansvar för era handlingar, även dom negativa, utan att säga 'det var inte mitt fel'. Ni får se, ingen tjänar på att kvinnor blir våldtagna. Minst av allt ni själva.

Så sätt igång män. Ta ert ansvar. Nu.

Tillbaka till utlänningskvoter i Schweiz!

I söndags röstade dom schweiziska medborgarna om vilken utlänningspolitik Schweiz  ska föra i framtiden. Precis som 1992, när schweizarna röstade om EEG (Europeiska ekonomiska gemenskapen), blev svaret: nej, vi vill inte öppna vårt land, nej, vi vill inte få in fler utlänningar. Vi vill själva bestämma hur många utlänningar vi tar in. Dom måste förtjäna privilegiet att få bo i ett så härligt land som Schweiz.

Under många år har Schweiz följt EU:s lagar om utlänningspolitik, dvs att utlänningar får röra sig fritt i Schweiz och arbeta i landet precis som vilken schweizare som helst. Dom bilaterala avtalen medförde rörelsefrihet för alla: utlänningar fick komma hit, och schweizare fick åka utomlands och jobba. Men nu blir det slut på det. Nu ska här införas årliga utlänningskvoter, bestämda på förhand av Finansministeriet. Alla utlänningar, eller snarare deras eventuella arbetsgivare, blir då tvungna att ansöka om arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Är det här jag ska ropa 'Hurra!', månne?

När jag arbetade på Ecole Rudra-Béjart (Béjart Ballet Lausanne) på 90-talet hade vi ofta både utländska dansare och danslärare som kom till Schweiz, antingen på kortare eller längre sikt. Det var ett sådant ståhej med alla ansökningsblanketter, och när allt tycktes vara iordning fattades ännu diverse intyg och papper. Myndigheterna arbetade långsamt, och vi fick för det mesta aldrig arbetstillstånden för den utländska personalen i tid. Därför jobbade dom flesta dansare och lärare 'på svart', eftersom myndigheterna dröjde med att bevilja tillstånden som vi behövde. Alla visste om det. Den tjänsteman jag hade varit i kontakt med på utlänningskontoret var medveten om problemet och hade uppmanat mig att strunta i arbetstillståndena. 'Bara det betalas pension och tas skatt från deras löner går det nog bra' hade hon menat. I alla kantoner fungerade det på samma sätt. En hycklande och skenhelig politik som tack och lov försvann med de bilaterala avtalen.

Men nu ska vi tillbaka till det här hyckleriet med arbetstillstånd som aldrig kommer. Bara för att 50,3 % av de som röstade tycker att det kommer för mycket invandrare till Schweiz. Paradoxalt nog är det dom kantoner där det finns minst utländsk arbetskraft som röstade för steget tillbaka. Dom kantoner som använder utländsk arbetskraft i stor utsträckning - Genève, Vaud, Zürich, Basel - röstade mot en tillbakagång. Här syns en stor skillnad mellan landsbygden och städerna: dom första röstade 'ja' till kvoter, dom andra 'nej'. En stor klyfta finns också mellan den fransktalande och den tysktalande befolkningen. Den första verkar vara mer utåtriktad och mer medveten om vad en växande ekonomi behöver, medan den andra visar en tydlig främlingsfientlighet och en oförståelse för den ekonomiska verkligheten i de mer industriella regionerna.

Men det måste bli som den lilla majoriteten av dom röstande schweizarna vill: landet får stänga sina gränser, medborgarna får fortsätta att gotta sig i sin egen självtillräcklighet, beundra sina vackra Alp-landskap från sina trevliga chalet-terrasser alltmedan ekonomin rasar ihop och vetenskapen avstannar. Men vad gör det när man har Heidi, alphornsmusik och schweizisk choklad att saluföra?!